Blog Image

Banging my head against the wall

Muserna i mitt liv

Den svenska delen Posted on Fri, February 24, 2012 16:08:23

Muserna i mitt liv

Vill gärna berätta om mina muser……mina inspirationskällor i mitt liv

Bland de har vi ett gäng härliga, underbara kvinnor….några är vänner andra är offentliga personer…

Vi kan börja med Johanna, hon är min vän, min själsliga syster, min rådgivare och min äldsta dotters gudmor…..på spanska finns ett speciellt ord för vad hon blir till mig som gudmor åt mitt barn…..hon blir min ”comadre”…..ibland kan det ha en dålig klang då ordet får betydelsen ”skvallertant” typ judiska uttrycket ”yenta”

http://www.nimade.info/sprak/2010/12/Vad-ar-en-Yenta.html

Hur som helst så är hon en ”medmoder” och trots att hon själv inte har några barn är hon min bästa rådgivare när det gäller barnuppfostran….hon är ”a natural” som man säger på engelska….hon förstår barn men viktigast av allt, hon kan förmedla sin vishet och kunskap på ett sånt sätt att jag aldrig har känt mig överkörd eller kränkt av henne……jag älskar henne….det är tack vare henne mina barn inte är mer ”förstörda” av mig än vad de är…..hon var den enda som till slut förstod att något inte stod rätt till med mig när min Olivia hade fötts….jag fick en postnatal depression och ingen annan än hon tydde tecknen…..jag var en hejare på att ljuga och dölja hur jag verkligen mådde….och jag känner sån tacksamhet för att hon vågade ställa mig mot väggen…..fast hon konfronterade aldrig mig utan istället såg hon till att vara hos mig och finnas där för mig tills jag kommit ur depressionen.

Till Johanna har jag alltid kunnat lämna mina barn utan några som helst betänkligheter…..hon har känts som en förlängning av mig….jag vet att de är i goda händer….så jag har aldrig ringt henne för att kolla hur det är med barnen….och det är en sån skön känsla att kunna ha det förtroendet för en människa….att låta henne ha de dyrbaraste dyrgriparna i mitt liv….mina ögonstenar…..

Tack min underbara Juanita!! (hennes mexikanska smeknamn)

Anna. Min ängel på jorden.

Den kvinnans tro är det starkaste jag vet. Jag brukar säga till henne att om hon nånsin tappar sin tro kommer jag vara förlorad. Hon är så säker och trygg i sin tro och jag avundas henne (på det positiva sättet) det. Jag önskar jag också kunde känna den förvissningen och övertygelsen en enda gång i mitt liv……oss emellan tror jag att jag är nåt på spåret nu….men vi låter det vara osagt ännu ett tag.

Anna är också min själsliga syster…..hon finns ALLTID där för mig och hon tar ALLTID mitt parti i vilken fråga det än är….och det känns så skönt att ha en sån partisk vän…..för det behöver man också ska jag säga….att prata med Anna är alltid så skönt för jag får bekräftelse och förståelse för alla mina tillkortakommanden….jag känner mig villkorslöst älskad när jag är med Anna, vare sig det är fysiskt eller andligt…hon inspirerar mig till att tro….tro på att det finns ett högre väsen som leder oss….som hjälper oss om vi bara vågar hänge oss….(vilket jag har otroligt svårt för) men Anna tillåter mig att ana hur det kan vara och kännas….och jag blir som sagt lite ”avis” men jag älskar henne så det är inte så att är missunnsam….hon är min klippa…

Tack Anna för all din kärlek!!

En annan underbar kvinna i mitt liv är Camilla…..henne sände Universum till mig via Arbetsförmedlingen, hör och häpna!!! smiley

Jag valde hennes coaching framför alla andra som erbjöds mig den dagen jag skrev in mig som arbetssökande……jag minns exakt första gången jag hörde hennes röst.

Vi bodde i en lägenhet i Garda på den tiden och jag stod i vårt matrum och ringde, lite nervös var jag, som alltid när jag måste ringa någon jag inte känner…..jag kom till en telefonsvarare och rösten där bad mig lämna mina uppgifter så att personen (Camilla alltså, men det uppfattade jag inte då) kunde återkomma till mig. Jag gjorde som jag blivit uppmanad och minns så väl att redan då kändes det bra…..för hon lät som hon kom från Norrland…. smiley

Och så bra det blev!!! 12 tillfällen fick jag via AF och jag såg alltid fram emot våra möten….jag kände redan under vår första session att jag skulle vilja ha kvar henne som vän när vårt kotrakt löpt ut…..och att jag hoppades hon skulle vilja vara min vän….för jag tyckte så oerhört mycket om henne från första stund!

Och till min lycka så ville hon det lika mycket som jag!!!

Camilla är den mest inspirerande person jag känner…..jag skulle kunna gå kurs efter kurs efter kurs hos henne….samma eller nya, spelar ingen roll…..jag suger åt mig som en svamp när hon pratar….hon gör sig förstådd och hon når ut till mig som ingen annan…..jag vet att under en av kurserna så kom jag till insikt om vilken positiv påverkan den kvinna har för gruppen hon leder….i den första gruppen jag var med i som hon ledde var vi 13 st kvinnor och i ärlighetens namn var jag lite skeptisk till hur det skulle gå…..men den upplevelsen bär jag ännu med mig….en varm, omtänksam givande grupp….några av tjejerna har jag ännu kontakt med och en har jag blivit god vän med…..

När jag nästa gång ingick i en grupp i Camillas ledning tänkte jag att: ”Aldrig att det kommer att bli samma känsla i den här gruppen” så jag gick in i den utan att ha så många förväntningar utan var öppen för en ny konstellation och framför allt inte jämföra för då skulle jag bli besviken…..döm om min förvåning när det visade sig att även den här gruppen blev en varm, omtänksam givande grupp!! Och nästa grupp också!!!

Tack Camilla för att du lärt mig att inte frukta, utan istället, acceptera eller kanske till och med att älska förändring!!

Nu över till en mer offentlig person, som jag, ärligt talat, inte vet så jättemycket om egentligen. Inte mer än det jag kunnat läsa i pressen…..Ma Oftedal…..

Via en mycket kär vän har jag fått ta del av en skrivelse Ma la ut på Facebook angående sin skilsmässa från kyrkan.

Jag hörde talas om Ma, först när hon blev präst och sen när hon hamnade i blåsväder för att hon gått ut offentligt och sagt sig gilla (nu vet jag inte exakt om hon sa det eller vad hon sa men ni kanske förstår vad jag menar när jag skriver så) New Age, healing mm

Då tänkte jag att: ”Wow! Modigt av henne som präst och dessutom kvinnlig sådan!”

Kontroversiellt som heter duga! Det fick mig att beundra henne….hon vågade gå utanför den berömda lådan smiley

Att hon skrivit bok/böcker vet jag om men jag har aldrig läst någon, tyvärr…men så nu när jag läste det hon skrev kände jag att jag bara måste skriva till henne och delge henne vilken beundran hon väckt hos mig och inspiration. Att jag ansåg henne vara stark, modig och sann mot sig själv. En verkig förebild, inte bara för kvinnor utan för mänskligheten……och vet ni vad? Hon skrev tillbaka! Hon tackade mig för mina ord och sa att jag rört henne…..Vad glad jag blev! Inte hade jag förväntat mig ett svar, naj……

Tack Ma, för att du vågar stå i din sanning inför oss och för att du visar oss vägen!!

Maria är min skrivarmusa….och tankemusa (ja, jag vet, nån sån finns ju inte men i alla fall)

Henne har jag på FB men jag har också träffat henne IRL när hon bodde på Gotland förut….hon skriver så mycket finurligheter, klurigheter och ”fundereringar” och dessa sätter igång så många tankeprocesser hos mig…..hon ställer kluriga frågor kring ord, känslor, ärketyper, tankeställningar, fördomar mm mm……ibland ger jag mig in i debatten och delger….ibland nöjer jag mig med att läsa övrigas inlägg och tar till mig det som jag kan ta till mig och formulerar egna tankar kring temat baserat på insikter eller motsatser…..Marias logg är en fröjd att frossa i när man varit borta från FB ett tag…..det händer så mycket där varje dag! Hon är en sån härlig, öppen, varm, genomskinlig kvinna med mycket humor och självdistans…..när hon lägger ut sina frågeställningar triggar hon min skrivarlusta….jag får ju då en himla massa tankar kring hennes för stunden heta ämne och debatt och sedan kan jag själv spinna vidare över på nya ämnen som jag känner mycket för och gärna vill skriva om…men som jag kanske inte kommer till skott med att skriva om i alla fall….men hon inspirerar mig dock ALLTID… smiley

Tack fina, vackra Maria, för dina underfundigheter!!

Jag tror jag stannar där för den här gången…….det finns så många fler jag vill skriva om….men jag vill göra dem rättvisa i mina texter….så jag får ruva på dem ett litet tag till innan jag släpper ut dem till er

Tjillevippen!! smiley



MUSIC

Thoughts Posted on Sun, January 29, 2012 17:41:35

Has always been a big part of my life……not that I play any instrument…..but I do listen to it almost all the time…..

When growing up in Mexico at my grandmother’s house there was always music, on the radio or playing records…..

I grew up listening to the Beatles, Elvis Presley, The Doors, Carlos Santana, Chicago and all kinds of 70’s disco music.

My parents took me to see “Jesus Christ Superstar” at the movies and my aunt bought the double LP…..I used to play Mary Magdalene, I had a doll that I pretended was Jesus and I learned the lyrics of the songs Yvonne Elliman sang in the musical……at first I just sang what I thought I heard, but later on I actually learned the real lyrics (more or less)…….I’ve been told I took the role very seriously…..I must have been 4 or 5 years old……

There’s a song by Chicago I connect to my childhood and our house in Mexico….early school mornings….don’t know why and unfortunately I don’t know the name of the song…..I just recognize it when I hear it and it takes me back instantly……

My Mum told me once that Mexicans are so good at learning and singing lyrics in English but when it comes to actually speaking not so good……remember when Shakira had her breakthrough in the US?….(we’ve known her, like forever, in Latin America) and she was interviewed?…..she could hardly speak English…..same phenomenon there….

When I was a kid in Mexico we used to have the house full of kids…..we used to dance…..boys with girls…..we played singles mostly and we had a stereo where we could stack the singles and an arm dropped them one by one……(kids of today have no idea what I’m talking about, right? lol) Anyway…..At my grandma’s my Mum’s younger brother used to have parties from time to time……and we danced……I loved and still love to dance…..unfortunately I married a man who won’t unless he must smiley…………………

I can’t recall when it started, but I always listen to the lyrics before I listen to the melody in a song……the song has to “speak” to me otherwise I can’t be bothered…..it’s been like this for me for ages…..I love to communicate through songs and music….I once was in a relationship where we used to send music cassettes to each other with songs that described how we felt…..we had to, since we lived with oceans apart…..(just like in the Richard Marx’ song)….we wrote letters too but the songs connected us in a different way……

Come to think of it I did play an instrument for a short while in school…..2nd or 3rd grade I played the transverse flute…..mind you I had a good pitch…..I remember I had forgotten to practice the homework at one time…..but when I was to play up for the teacher I blew the entire piece without a flaw (!!!!!) But after two (or maybe three) terms I quit…..haven’t played any instrument since…..Olivia wants to learn to play the violin and Julia the piano…..My Dad, bless his soul, played the guitar and my grandpa’ played the violin….I remember when we used to visit my grandparents when I was between the ages of 7 and 11, in the evenings, my Dad and his Dad could play some Swedish songs….. smiley

When I moved in with my husband (before we got married) I had a period of a slight depression (didn’t realize it then) and I wondered why I felt so blue and down…..after a couple of weeks I came to the conclusion that it had to be because I didn’t have any music around me!! When I lived at home with my parents my Mum always turned on the radio or put some record on as soon as she got though the door smiley So there was always music on……but then again she could never understand how I was able to study or make my homework with music on…..she figured I’d get distracted but it was the opposite, I tried to explain to her…..she never “got it” but she let me be……

When I gave birth to Olivia I had a boom box with me to the hospital…..I didn’t play it loud but I wanted to have music to soothe me…..so Olivia and I “have” a song…..”our” song is “I knew I loved you” with Savage Garden smiley Unfortunately Julia and I don’t smiley, but we’re browsing smiley

So when my Dad died we had to choose the music to play at the funeral…..we wanted to play so many songs but we had to cut the list to three tunes……so we chose “You raise me up”, “Brevet från Lillan” and “Äglamark” (the Swedish ones were merely instrumental, written by Evert Taube) Evert Taube was one of my Dad’s favourite composers and troubadour…..the songs he and granddad played were mostly of this composer……

Brevet från Lillan:

http://www.youtube.com/watch?v=20DtG9qr4ik

Änglamark (sung by Evert’s son, Sven-Bertil):

http://www.youtube.com/watch?v=n7vfPOKA9Dg

Link to Wikipedia’s page about Evert Taube:

http://en.wikipedia.org/wiki/Evert_Taube

I almost forgot……I haven’t found my “theme song” yet……You who watched Ally McBeal know what I’m talking about smiley…………but I have some options…..if you have a suggestion, please let me know smiley



9 years

Thoughts Posted on Sun, October 02, 2011 21:29:12

Can someone please tell me where the last 9 years have gone?????????

Yesterday we held a slumberparty at our house to celebrate Julia’s birthday, that’s the kind of party she wanted. She invited all 15 of her classmates, 3 couldn’t come. So we had 12 kids + Olivia here from 7 P.M. to 9:30 A.M. this morning smiley

September 30th 2002 at 5:40 A.M. she was born, my “babygirl”……..I can’t believe it’s been 9 years already!!!! What have I been doing during all this time???? What have I acomplished????

Well, I have changed…..that’s for sure…..having kids always makes you grow (hopefully) and makes you see the world with different and at times with a new pair of eyes……I’m not the same I was…..hopefully I’m better in some ways and perhaps not worse, but at least the same, in others……I have new or different points of view when it comes to child raising (rearing), compared to the ones I had before any of my girls arrived……

I hope one day my kids can look back at their childhood and think and feel it wasn’t too bad……I hope they forgive my mistakes and feel thankfullness for the things I did in their best interest……I hope they can say there were happy times in their lives…..I’m hoping last night will be one memory they’ll keep forever…..I know I am….

For the last to schoolyears Julia’s teacher has been telling us parents how much she loves working with this class…..’cause they are so warm, caring and wellbehaved…..I always thought to myself: “yeah, yeah, she only gets to see the best of them since she only has them for some hours Monday to Friday”. Yesterday I had the privilige to see with my own eyes and experience for myself what she’s been on about……..12 kids who got along all the time……not one incident…..not one dispute…..not one sad or lonely kid the entire time!!!!! That’s so friggin’ awesome!!! I couldn’t believe it…..hubby and I were mesmerized!! They danced, they participated in a “talent competition” we had and there was no envy, no hurt feelings, no cheating, no arguing!!! They all accepted the “jury’s” choice and the ones that didn’t make the top 3 voted for the “talent” they liked the most……I got so moved by all the kindness that exists between this kids…….I truly hope it lasts throughout the 4th – 6th grade……I feel so blessed that my kid is one of them…….so therefore, last night I will always remember 9 or 19 years from now………



Höst

Den svenska delen Posted on Tue, September 27, 2011 11:33:35

Så var det höst……………….

En gång i tiden avskydde jag hösten…..usch och fy och blä, tyckte jag. Kallt, grått, blött, trist. Så uppfattade jag denna årstid…….sen var det en klok vän till mig som föklarade att hösten stod för förändring……och jag hade MYCKET svårt för förändring när jag var yngre…..jag ville att allt ALLTID skulle vara som det alltid varit……Efter att jag fått veta vad hösten stod för började jag sakta förändra mitt sätt att se på det……och idag älskar jag hösten med dess vackra underbara färger, friska luft, fantastiska ljus……..mmmmmmmmmmmm………….och jag är inte lika rädd för förändring smiley

En annan klok kvinna lärde mig att “Det enda som är konstant är förändring” ~Herakleitos~ och det ger mig idag en trygghet att veta att det ÄR så…….efter ett år som arbetssökande och en tuff vår efter ett tungt besked angående min pappas sjukdom, känner jag mig nästan lite “förändringsfixerad”…….så pass att det kanske kan gå överstyr…..tur för mig hade jag en ny chans att möta en grupp underbara, vackra, varma kvinnor och begrunda detta med förändring……jag känner mig mer inspirerad än på länge och livet ter sig tämligen ljust mitt i allt elände…….

Angående min pappas sjukdom, så fick vi i april beskedet att de inte tänkte ge honom mer cellgiftsbehandling då de ansåg att de inte kunde göra mer…..detta fick mig att tappa fotfästet…..”I never saw it coming” som de säger i filmerna…..jag blev helt tagen på sängen…..det såg ju så bra ut hela hösten och vintern!!! Sen detta!!! Vad var det som hade hänt??? Varför??? Jag gick som i ett töcken…..gjorde det absolut minsta möjliga som krävdes av mig…..tack vare vår nya valp hade jag en anledning att gå upp på morgnarna……och så mina flickor förstås…..men utan hunden hade jag nog gått i säng igen när barnen åkt till skolan…..nu var jag tvungen att gå ut flera gånger om dagen, även om det var för korta stunder……det är tack vare voffs som jag överlevt……sommaren kändes det som om jag satt mig själv och mitt liv på “paus”…..jag höll andan…..vågade inte ta nåt livsavgörande beslut för jag var livrädd för att min pappa skulle gå bort mitt i alltihop……mot slutet av sommaren kunde jag börja prata om det…..tack och lov!! I och med det, släppte skräcken sitt grepp om mig och jag kunde så sakteliga börja andas igen och känna att jag faktiskt kunde leva mitt liv trots pappas situation…..jag har fått ny vind i seglen och även om det inte går i 180 så känner jag att jag är “på väg” igen…YAY!!!

Tack alla underbara människor i mitt liv!!! Tack för att ni lyssnar, stöttar, uppmuntrar, förstår, tröstar, peppar och inspirerar mig!!!

Nu ska jag straxt ut och gå en härlig höstpromenad med voffs och bara vara i nuet….låta tankarna vandra och rensa i mitt inre kaos.

Tjingeling!



Saknad

Den svenska delen Posted on Tue, March 01, 2011 23:10:52

Tänk så mycket man kan sakna……våren och solen, på vintern…..snön o de levande ljusen, på sommaren……barnens skratt när det inte är hemma……ens eget skratt…..ohämmad o vild….som i tonåren……vad gör man av all denna saknad???

Man kan sakna platser….jag saknade Mexico så oerhört mycket under alla år jag bodde på fastlandet…..men inte alls sen jag flyttade till Gotland….märklig företeelse…..hmmmm

Däremot saknar jag ALLTID stranden när jag inte befinner mig på den….o havet när jag inte sett det på länge…..som nu….jag är så sällan i Visby numera…..då såg jag havet varje dag….nu har det inte hänt på länge…..

På mina lunchpromenader brukade jag tänka hur lyckligt lottad jag är att få bo på en ö, så att det aldrig var långt till havet……så härligt att får känna havsdoften tidigt på morgonen….mitt på dan och på kvällen….att få njuta av en enastående solnedgång när man skulle åka hem…..en ”fristad” mellan alla måsten…..så underbart det var……och är….jag bor ju ännu kvar på den mest underbara ön…..(näst efter Hawaii-öarna förstås) i världen…..ändå är det emellanåt så förbannat….svårt att ta sig till vattnet…..inte på sommaren dock…..

Tillbringade många underbara dagar på stranden förra året……mmmmmm…..minnen……ja, så var vi tillbaks till början….saknad….minnen…..inte riktigt samma, nä jag vet….men på samma spår liksom, eller hur??

Just nu saknar jag motivation…..men jag har inspiration…..idag har jag bakat 4 satser morotskaka!!!! Hahahahaha…..jag rev 4 morötter o tänkte se vad det räckte till….så det blev två satser morotsmuffins, en morotskaka och en glutenfri sådan……den glutenfria blev inte så lyckad då det mesta av smeten rann över i ugnen….men skam den som ger sig……ska prova en gång till inom en snar framtid…..just nu står 4 limpor solrosbröd i ugnen…..mmmmm….att baka är att skapa i min bok…..jag är kreativ o avslappnad när jag bakar…..

Nu väntar en grötmiddag…..mmmm…..det gäller att göra det enkelt för sig också, eller hur?

På återseende/skrivande……

Tjillevippen!

Det har gått veckor sen jag skrev det ovanstående!!! Det skrev jag den 8:e februari idag är det den 1:a mars!!!!!

Under dessa veckor har jag kommit fram till varför jag haft skrivkramp……min främsta musa har varit frånvarande…..märkligt hur vissa människor kan trigga oss på ett eller annat sätt…..ännu en form av saknad…..ännu en person att sakna…..

När jag inte förmått att skriva fattade jag inte vad det var för fel….inte förrän HON dök upp i mitt nätverk igen fattade jag…..HON inspirerar mig att skriva om allt och inget….att sätta mina tankar på pränt….HON skriver så vackert, finurligt och inspirerande själv…..varje dag….flera gånger om dan….och HON får så mycket respons….det är alltid så härligt att se vad HON har att komma med varje dag….o läsa vad hennes vänner tycker o tänker…..jag beskrev känslan jag får inför att läsa hennes senaste inlägg med känslan jag hade som barn och till viss del ännu har som vuxen inför julaftonsnatten…..Då vi firar jul natten mellan 24:e och 25:e i Mexico så är det den tiden på dygnet som ger mig pirr i magen….och att vakna den 25:e och rusa till fönstret för att se vad Santa Claus kommit med…..den känslan av förväntan känner jag inför hennes inlägg……som en liten julklapp….något att längta efter och se fram emot när man går till sängs….TACK DU VACKRA FÖR DINA UNDERBARA INLÄGG!

Egentligen saknar jag inget…..inte materiellt i alla fall….jag har tak över huvudet….mat i magen….kläder på kroppen…skor på fötterna….det är varmt i huset….så på det planet är allt frid o fröjd….eller ja….inte kris…..

Jag saknar en inkomstbringande sysselsättning med mål och mening…..jag saknar kollegor….saknar någonstans att vara och kanske t o m vara behövd där emellanåt…..saknar att lära mig nåt nytt……pirret och nervositeten av att vara ”den nya”……

Men det går ingen nöd på mig….inte än….jag måste bara bestämma mig för vad jag vill syssla med…..känns som att jag har så många val och jag är rädd för att göra fel val…..att ta beslut har inte varit min starka sida alla gånger…..så rädd att jag ska ångra mig längre fram….den delen av mig, den försiktiga, är så stark…..den skulle jag vilja sakna nån gång…..



Background

Thoughts Posted on Fri, January 28, 2011 16:37:45

Ok……so who am I?

Thought I’d give you my background at least, I don’t know how long we’ve known eachother….so here goes…..

I was born in Mexico City…..lived there for 7 years….entered school at 4 years of age…..started with what is called “Kindergarden”……pre-school…..I could almost read when I started…..learned the numbers and the colours…..began 1st class when I was 5…..went 1st, 2nd grade in a mexican school……then my parents decided to move to Sweden…..and here I had to start all over with school…..wich in retrospective was just perfect….since I could read and write when I came to Sweden I could fully concentrate on learning the language…..I didn’t speak swedish when we first came here….I remember our first neighbours…..a single mum living with a new fellow….she had a daughter who was about a year older than me…..we played with sign language….she didn’t know any spanish and I didn’t know any swedish….but we managed to play….

I actually don’t remember not knowing any swedish…..I know in my head that I didn’t speak it util we moved here…..but I don’t remember not having the knowledge…..if you understand what I’m trying to explain….anyhow……

So, in august of 1977 I started 1st grade in Sweden and I actually said my first sentence in class….Dad said it was almost perfect….I just hadn’t used the correct term, yet I used a synonyme…..from that day I spoke fluently…..

We lived in Sweden for 4 years….I was 11 when my parents informed me that we were going to move back to Mexico…..I wasn’t happy about it at all, let me tell you…..I was planning on being a teen here in Sweden…..while groing up it was very common that young people moved away from home as early as at 16….they took a job….rented a flat….by themselves or with friends….and lived their own lives…..that was my plan for me too…..but the return to Mexico changed all that….in Mexico it was completely the opposite…..you lived at home until you got married…..that was the only acceptable thing to do if you were a girl….but most boys lived at home too until they got married…..so you can imagine the shock it was for me to have to go back to “the stoneage” LOL

I was so looking forward to start riding the subway on my own into town with my BFF……it never happened….I planned on falling in love with some cute guy and “go steady”……that happened but under “survelliance”….and with chaperons……not at all as I dreamt about me teens to be…..

The move to Mexico resulted in teentantrums most every day….me and my Mum were at eachothers throats every single day…..we never saw eye to eye on anything….my little sister had to act chaperone….(mind you, she’s almost 9 !!!! year younger than me) so I had to bring her along with me everywhere I went…..my Mum believed that would keep me in line….HA!!! If she only knew…..I’m glad she doesn’t though……my poor sister had to go through a lot with me and me too, of course….this didn’t improve our relationship…..I came to see my babysis as a leg-iron……I love my babysis….but we still have a lot to repair….it was never her fault….nor mine…..my Mum just commited an error…..I’m very proud of my babysis….even if we haven’t got along always….I’ve always admired her for being able to always be true to herself…..more than I managed to be anyway…..

I was very rebellious during the “Mexico-years”…..and it was during the first couple of those years my Dad and I grew closer…..we had this amazing philosophycal conversations…..he gave me his definition of believing in God…..and I thought he was the brightest and wisest man in the world……we exchanged thoughts and ideas…..we talked about everything……he was my role model….I looked up to him so…..he was always (and still is) very calm and cool…..he “handled” Mum so well when she and I started fighting…..he was on my side…..always…..and he made Mum see things my way or in a different way so that she and me could come to some understanding…..he was the greatest Dad……

But that ended…..I’m not ready to reveal to you the “why” just yet….but something happened that changed our relationship…..I was very sad…..but I was also very mature….so “I understood”…..even if my heart was broken…..and we drifted apart……

In 1985 we moved back to Sweden…..I was 15…….Mum and me still bickering a lot….but back in Sweden things got better….I became more independent….and Mum couldn’t rule nor control me in the same way she had in Mexico……so we started to get along better…..in highschool I met this guy…..we fell in love…..he didn’t get along with his Mum and during our second highschool year he moved to another town to live with his father……but we stayed together…..all through highscool……after graduation I moved to him…..we lived together for 9 months….then we broke up….I moved back to Stockholm to my parents’ house…..

I’m gonna stop here….cause I’m lacking of inspiration to write any more…..maybe I’ll pick up where I left off….maybe not….we’ll see……

Thank you for your attention and the time you took from your own life to read about mine <3



A new day

Thoughts Posted on Wed, January 26, 2011 14:20:11

A new day…..a whole new day…..with no mistakes in it yet…..it’s a wonderful thought to wake up to….have you ever tried it??? Lie in bed and while strechin’ out your body and slowly awakenin’ think to yourself…….”it’s a beautiful day!” “a whole new day with no mistakes in it”…….

I watched “50 first dates” last night….and even though the whole idea is absurd it’s kind of poetic, don’t you think?

This girl suffers from a condition that makes her forget the entire day….so every mornin’ it’s the same day over and over and over…..it’s a sweet movie….the boy falls in love with the girl with no shortterm memory….so it’s like meetin’ for the first time every day….he has to make her fall in love with him every day…..and for her it’s the first kiss every day……silly?? yes! romantic?? yes!! How many of us don’t wish to feel the butterflies in our stomachs again when we’re about to see our loved one? How many of us still do?? Yes, yes, I know….there’s a whole bunch of you out there….but what about the rest of us?? I love my husband, but I don’t get that butterfly-feelin’ anymore….I’m sorry, but that’s true….I long for the feelin’ of the first kiss….knowin’ I’ll probably never feel it again…..I long to be in love (with fresh new eyes) but know that the love between hubby and me is deeper and more calm than the raging passion of the teen years….but I miss those feelings……I envy (in a good positive way) people who are still “in love” with their spouses…..I am grateful for my husband, he’s a good, good man…..he’s a loving, caring father, so what else can I ask for?……I want stormy feelings!! I want passion!!! I want it to be new every day!!

Of course I know it doesn’t work that way…..still that’s what I want…..

So, you can pitty me, judge me, understand me or just think I’m a nut…..I don’t mind….I’m the one puttin’ my insides out here for you to read…..and I can face the consequences…..This is who I am….no more no less….just me……



Me, a nightowl

Thoughts Posted on Wed, January 26, 2011 02:51:51

As the nightowl that I am…..I’m sittin’ here alone….with the laptop……*sigh*

I’ve always loved the nighttime…..it was kind of my “own” time…..even when I was a kid…..could start up some imaginary worlds right at bedtime…..in my teens I used to rearrange my room….so my mother would have a fit the next morning when she found most of my furniture in the living room….’cause the rearranging didn’t always worked as I planned…..and I went to bed so I would get SOME shuteye before goin’ to school….

When I had my first baby, Olivia, we got “cable”, so that if she woke up a lot at night I could stay up watchin’ TV waitin’ for her goin’ back to sleep……Olivia started to sleep whole nights when she was 2½ months old…….bummer!!!! 😉

No, I’m very grateful for that fact……but I stayed up watchin’ TV without her…..then I got restless and started some other projects while my hubby and daughter slept…..

Before we got the kids I used to bake in the middle of the night….that was the time I would get inspired……so I started a “tradition”……around my birthday I took a day off from work….usually a Friday or Saturday….slept in late…..had a normal day at home….maybe washin’ some clothes, cleanin’ a bit…..grocery shoppin’….you know…the every day stuff……then hubby would come home from work, we’d had din-din…..then washed up the dishes…..maybe sat in front of the computer for a while or watched some TV….and later….much much later……I would get in the kitchen and start bakin’…..up to seven different types of cookies, or cakes, or bundts……so I stayed up all night….poor hubby fell often asleep on the couch or went to bed……I used to call it a night around 2 or 3 A.M……went to bed……got up around 9ish or 10ish for some breakfast and maybe some more bakin’ and around noon our friends used to drop in for some coffee and cake….. 🙂

I used to love those nights……once a year…..of course I would bake other nights too….but those were special…..then came the kids and I haven’t done that in almost 11 years now….maybe it’s time to get back in the saddle, huh? 😉

It’s almost 3 A.M…….better go get some sleep tonight…..it’s been a rough day on the emotions….but I’m very pleased with the fact that I finally got to start writing online…..it’s been on my mind for a long time now…..

Night, night peeps! Take care, sweet dreams and sleep tight! <3



« PreviousNext »