Så var det höst……………….

En gång i tiden avskydde jag hösten…..usch och fy och blä, tyckte jag. Kallt, grått, blött, trist. Så uppfattade jag denna årstid…….sen var det en klok vän till mig som föklarade att hösten stod för förändring……och jag hade MYCKET svårt för förändring när jag var yngre…..jag ville att allt ALLTID skulle vara som det alltid varit……Efter att jag fått veta vad hösten stod för började jag sakta förändra mitt sätt att se på det……och idag älskar jag hösten med dess vackra underbara färger, friska luft, fantastiska ljus……..mmmmmmmmmmmm………….och jag är inte lika rädd för förändring smiley

En annan klok kvinna lärde mig att “Det enda som är konstant är förändring” ~Herakleitos~ och det ger mig idag en trygghet att veta att det ÄR så…….efter ett år som arbetssökande och en tuff vår efter ett tungt besked angående min pappas sjukdom, känner jag mig nästan lite “förändringsfixerad”…….så pass att det kanske kan gå överstyr…..tur för mig hade jag en ny chans att möta en grupp underbara, vackra, varma kvinnor och begrunda detta med förändring……jag känner mig mer inspirerad än på länge och livet ter sig tämligen ljust mitt i allt elände…….

Angående min pappas sjukdom, så fick vi i april beskedet att de inte tänkte ge honom mer cellgiftsbehandling då de ansåg att de inte kunde göra mer…..detta fick mig att tappa fotfästet…..”I never saw it coming” som de säger i filmerna…..jag blev helt tagen på sängen…..det såg ju så bra ut hela hösten och vintern!!! Sen detta!!! Vad var det som hade hänt??? Varför??? Jag gick som i ett töcken…..gjorde det absolut minsta möjliga som krävdes av mig…..tack vare vår nya valp hade jag en anledning att gå upp på morgnarna……och så mina flickor förstås…..men utan hunden hade jag nog gått i säng igen när barnen åkt till skolan…..nu var jag tvungen att gå ut flera gånger om dagen, även om det var för korta stunder……det är tack vare voffs som jag överlevt……sommaren kändes det som om jag satt mig själv och mitt liv på “paus”…..jag höll andan…..vågade inte ta nåt livsavgörande beslut för jag var livrädd för att min pappa skulle gå bort mitt i alltihop……mot slutet av sommaren kunde jag börja prata om det…..tack och lov!! I och med det, släppte skräcken sitt grepp om mig och jag kunde så sakteliga börja andas igen och känna att jag faktiskt kunde leva mitt liv trots pappas situation…..jag har fått ny vind i seglen och även om det inte går i 180 så känner jag att jag är “på väg” igen…YAY!!!

Tack alla underbara människor i mitt liv!!! Tack för att ni lyssnar, stöttar, uppmuntrar, förstår, tröstar, peppar och inspirerar mig!!!

Nu ska jag straxt ut och gå en härlig höstpromenad med voffs och bara vara i nuet….låta tankarna vandra och rensa i mitt inre kaos.

Tjingeling!